Min Historia Posted on 2019-10-192021-03-28 By Cath B Vad är meningen med ens liv när man har vaknat upp på sjukhuset efter en livsavgörande operation och ens kära mamma har hittats död samma dag? Jag hade mått dåligt ett bra tag, men i början tog jag inte mina symptom på allvar. Jag hade väldigt ont i magen, och hade svårt för att äta och att gå på toaletten. Till slut gick jag till min läkare och hon tog mina symtom som förstoppning. Men efter några veckor när inget hade hjälpt och jag hade börjat att kräka upp min mat så fort jag hade ätit, då insåg jag att något var allvarligt fel. Denna gång när jag kom till min vårdcentral så tog min läkare mina symptom på allvar och skickade mig direkt till sjukhuset. Där blev det tester och dylikt hela dagen. De trodde också först att det “bara” var en förstoppning. På kvällen insåg läkarna på Hvidovre Hospital i Köpenhamn att jag behövde en magnetröntgen, och även en endoskopi. På kvällen kom en läkare och gav mig besked om att jag var allvarligt sjuk och måste bli opererad direkt på morgonen efter. De sa att jag hade en tumör i min tjocktarm och att min tarm hade vridit sig (tarmvred). Jag blev jätterädd och de sa också att möjligheten för en stomi var stor. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag ringde min mamma men konstigt nog så svarade hon inte. Jag hade en oroande känsla i min mage. Ringde min pappa och berättade vad som hänt och han blev givetvis chockad. Jag sa även till honom att “snälla pappa, kan du kolla och se om mamma är okej för att hon svarar inte i telefonen.” Tidig morgon dagen efter bar det iväg till operation. När jag vaknade visste jag knappt var jag var eller vad som hade hänt. Jag vaknade med en stomi på min mage och en läkare kom till min sida och pratade med mig. Hon förklarade att det var i sista sekunden för mig, för att om de inte öppnat mig så hade min tarm spruckit. “-Vi räddade ditt liv sa hon. Men tyvärr har du en stomi nu för att din tarm måste läkas och därefter får vi se hur det går. Vi har även tagit en biopsi på din tumör och det tar fyra dagar innan vi får besked på om det är cancer.” Jag visste varken ut eller in. Jag var fortfarande väldigt sjuk och hade hög feber. Min läkare sa att jag hade legat på operationsbordet i åtta timmar. Jag tittade på min mobil och såg att min bror hade ringt åtskilliga gånger, men eftersom jag var så sjuk så hade jag inte någon möjlighet att ringa honom. Dagen efter låg jag i min sjukhussäng med 40 graders feber och kräktes hela tiden. Min mobil ringde och jag lyckades att svara. Det var min äldre bror, och jag kände på mig vad det handlade om. Det är mamma sa jag. Ja, sa han. Hon är död. Min bror hade kört hem till henne på Fredag morgon men hon öppnade inte dörren när han ringde på. Han tittade in genom brevinkastet och synen han såg var fruktansvärd. Där låg mamma, på golvet i hallen… Jag har nog aldrig känts mig så hjälplös. Min bror behövde mig, men här låg jag på sjukhuset och kunde inte röra mig och kämpade som ett djur. Mitt liv rasade samman. Att förlora ens mamma är fruktansvärt, men varför just nu? Hur kunde vi bli sjuka samtidigt? Och hur kommer det sig att läkarna räddade mitt liv men inte min fina mamma? Hon var bara 69 år. Och hon gick bort av en urinvägsinfektion som hade spridit sig till hennes njurar. Jag försökte så gott jag kunde att lära mig mina nya rutiner med min stomi, och efter fyra dagar fick jag besked av läkaren på sjukhuset att min tumör var godartad. Det var endometrios. Men hur kunde jag känna glädje när min mamma var borta? Efter att ha varit inlagd på sjukhuset i nio dagar blev jag utskriven. Jag kom hem till min lägenhet i Köpenhamn. Och sjukhuset hade ordnat så att jag hade vårdare som kom hem till mig varje morgon och hjälpte mig med min stomi och mitt sår på magen. Det blev en oerhörd svår tid. Det var oerhört svårt att sörja min mamma och samtidigt lära mig mina nya rutiner med en stomi. Jag höll mig hemma i min lägenhet, jag lyckades att gå ner för trapporna och in på affären och handla det jag behövde. Det blev mycket pasta, ris och rostat bröd… Det blev åtskilliga läkarbesök de närmaste 6 månaderna. Min läkare var ett stort stöd för mig och hade samtal varannan vecka med mig. Alla dessa tankar..Kommer jag att bli bra igen, vad kommer att hända med mitt liv, kärlek och arbete? Jag hade så många frågor men insåg att jag kunde bara ta en dag i taget. På något sätt så kändes det som om att det var meningen, att jag fick lugn och ro och kunde bearbeta min sorg och vad jag hade gått igenom. Jag kunde inte stressa, jag hade inget val. Jag fick vänta i 6 månader på besked om jag skulle bli opererad igen. Jag ville givetvis att min stomi skulle läggas tillbaka, men samtidigt förberedde jag mig på att stomin skulle bli permanent. Jag var tvungen till acceptera det och den hade trots allt räddat mitt liv. Månaderna gick och jag kände att jag blev starkare och jag visste att min mamma ville att jag skulle kämpa och inte ge upp. Jag började lyssna väldigt mycket på min själ och började skriva inspirerande ord. Mest för att ge mig själv lite uppmuntran. I Oktober 2009 fick jag besked på att det skulle bli en ny operation i början av November och läkarna ville prova att lägga tillbaka stomin. Jag har nog aldrig varit så nervös…och jag var så rädd när jag kom in på sjukhuset för att jag var lite orolig att jag skulle bli lika sjuk som jag hade varit när jag hade blivit opererad tidigare. Men lyckligtvis så gick allt bra. Känslan var obeskrivlig när jag vaknade upp och sköterskan sa att stomin var borta. Jag var så tacksam. Det blev ytterligare några månade att vila och återhämta mig. Under den tiden började jag fundera mycket över mitt liv och vad jag ville göra. Jag insåg att livet är kort och att det är till för att levas. Och helt plötsligt kände jag att det var dags att lämna Danmark, jag hade bott där i över tre år och ville ha en ny start. Jag kände inte att det var dags att återvända till min hemstad Malmö. Det kändes inte rätt. Jag hade alltid velat flytta till England. Ända sedan tonåren hade jag haft det i tankarna. Jag hade provat det tidigare när jag var yngre men det fungerade inte, jag stannade bara i två månade och ville hem igen. För att det var inte rätt tidpunkt, jag var inte redo. Det var meningen för mig att först flytta till Köpenhamn och gå igenom allt jag hade gjort där. Jag fick en enorm styrka efter min mammas bortgång och mina operationer, och tänkte att “det är inte så svårt att flytta till London, jag har ju varit där tidigare och engelska kan jag.” Men jag var realist och förstod att fungerar det inte, så är det inte meningen och då flyttar jag tillbaka till Malmö. Jag tänkte också på min ålder, 36 år gammal och vill flytta till London. Hm…det är ju sånt man gör när man är i 20-årsåldern…Men jag slog undan de tankarna och tänkte att jag bryr mig inte vad andra tycker. Jag sa upp min lägenhet och under min uppsägningstid så gick jag igenom allt jag hade och slängde allt onödigt eller gav det till second hand affärer. Jag bokade ett budget hotell i London och sparade pengar. Jag hade fortfarande samtal med min läkare på min vårdcentral och hon stöttar mitt beslut. Jag lyssnade mycket på min intuition och kände att jag var på rätt väg. Den siste Juli 2010 lämnade jag Köpenham och flög till London…Det är nu nio år sedan och jag är fortfarande bosatt i England. Dock inte i London. Bor en liten bit utanför. Det har givetvis inte alltid varit lätt, jag har flyttat runt, jobbat, varit arbetslös, startat eget osv. Men jag har funnit mig själv och en fin man. Allt vi går igenom leder oss framåt och utan mina erfarenheter hade jag inte varit den kvinnan jag är idag. Jag upptäckte att jag verkligen älskar att skriva och inspirera andra människor och genom att berätta min historia, hoppas jag att andra kvinnor kan finna inspiration till att inte ge upp, att kämpa vidare, att tro på sig själv och följa sina drömmar. Det är aldrig försent. Jag känner också att min mamma fortfarande håller ett vakande öga på mig. 🙂 Skrivet av Catharina B Åkesson Stevenage 11.08.2019 Share this:Click to share on Facebook (Opens in new window)Click to share on LinkedIn (Opens in new window)Click to share on Twitter (Opens in new window)Click to share on Pinterest (Opens in new window)Click to share on WhatsApp (Opens in new window)