Varför flyttade jag till England? Posted on 2019-01-022021-03-28 By Cath B Redan som tonåring kände jag att jag ville flytta till England. Jag kände mig aldrig riktigt hemma i Sverige, kände mig alltid lite som en utomböling och att jag inte passade in. Längtade bort… Förstår idag att det nog handlade mycket om min självkänsla (som inte var speciellt bra) och det var kanske mer en flykt från “vardagen.” Men känslan att lämna Sverige ville aldrig försvinna, den låg där och gnagde i bakhuvudet.Kunde aldrig släppa taget om tankarna. Men jag visste inte riktigt hur det skulle gå till, så jag bestämde mig för att ta ett litet steg till att börja med. Jag flyttade till vårt grannland Danmark 2006. Jag hade en fast anställning i Köpenhamn sedan Oktober 2005. Jag trivdes bra men pendlade fram och tillbaka varje dag med tåget över Öresundsbron. Trots en fast anställning, bra lön och första hands kontrakt på en 2:a i Köpenhamn så kunde jag inte släppa mina tankar om England. 2009 vändes mitt liv upp och ner. Jag blev allvarligt sjuk och hamnade akut på sjukhuset. Hade fått tarmvred på grund av Endometrios i min tjocktarm. Blev opererad, fick en kolostomi och stomi påse på min mage. Hade jag inte kommit in på sjukhuset och blivit opererad så hade jag inte varit här idag. Tjocktarmen var nämligen på väg att brista. Jag var oerhört tacksam att vara vid liv. Men samma dag som jag blev akut opererad hittades min älskade mamma död i sin lägenhet i Malmö och mitt liv föll i kras. Allt förändrades, och jag visste inte vem jag var. Personen jag trodde jag var slutade upp att existera. Jag behövde min mamma och jag kunde inte förstå varför “de” eller “Gud” tog henne ifrån mig just vid denna tidpunkt. På sjukhuset försökte jag att lära mig de nya rutinerna med en kolostomi och samtidgt finna kraft och mod till att kämpa vidare och inte ge upp. När jag kom hem till min lägenhet visste jag varken ut eller in. Vem var jag? Vad var meningen med detta? Jag var så tacksam för mitt liv, men samtidigt förkrossad för att mamma var borta. Jag befann mig i ett svart hål och det var väldigt svårt att finna glädjen igen. Men saken är den att när vi går igenom något så oerhört smärtsamt så kommer en styrka till oss som ej går att beskriva. Vi är enorma på att ta oss igeom svårigheter och vi måste göra det. Vi kan inte ge upp. Jag insåg att jag ville inte att min mamma skulle se mig ge upp. Hon oroade sig alltid så mycket för mig och min bror, och jag vet att hon absolut inte ville att jag skulle ge upp mitt liv och sörja. Jag insåg att livet är kort, och det är till för att levas. Så jag bestämde mig för att kämpa och inte ge upp mina drömmar. Jag gav mig tusan på att jag skulle bli bra igen och om det så skulle vara att jag skulle leva med en stomi för resten av mitt liv då får det bli så tänkte jag…Men min läkare på sjukhuset ville prova att lägga tillbaka stomin när min tjocktarm hade läkt. Och så blev det. I november 2009 var jag tillbaka på operationsbordet, men denna gång var jag beredd. Min operation blev lyckad och jag kunde lämna sjukhuset efter en vecka och utan en stomi på min mage. Året därpå blev det en hel del tankar om mitt liv och jag reflekterade över vad jag ville göra, och vad som var meningen med allt som hade hänt. Det var absolut inget lätt beslut men i April 2010 sa jag upp min lägenhet i Köpenhamn. Jag hade tre månaders uppsägning och började planera för en flytt och resa till England. Jag sålde och gav bort mina möbler och saker som inte betydde något. Sparade pengar, gjorde en massa research och bokade ett budget hotell för två veckor till att börja med i Norra London. Satte mig på planet från Köpenhamn den 31 Juli 2010. Min bästa väninna Charlotte hade kommit över dagen innan och hållt mig sällskap och földje med mig till flygplatsen klockan fyra på morgonen. Det blev en massa kaffe och tjejsnack innan vi sa hejdå. Till sommaren blir det nio år, och det är ibland ofattbart. Det har inte alltid varit lätt men jag har lärt mig oerhört mycket under dessa åren, och jag har aldrig ångrat mitt beslut. Allt har en mening och om jag inte hade blivit sjuk och förlorat mamma så hade jag nog stannat i Danmark, men mitt öde ville något annorlunda och hade jag inte tagit chansen så hade jag inte varit den personen jag är idag. Ta chansen om du kan – livet är till för att levas. Cath B Share this:Click to share on Facebook (Opens in new window)Click to share on LinkedIn (Opens in new window)Click to share on Twitter (Opens in new window)Click to share on Pinterest (Opens in new window)Click to share on WhatsApp (Opens in new window)